Att förstå

När jag mötte henne första gången kunde jag inte förstå.
Hur kunde någon frivilligt utsätta sig för det som 16-åriga Tessan gjorde? Hur kunde man ta kontakt med män som man visste skulle ha sex och misshandla en med trasiga flaskor, galgar och knivar. Och efteråt, efteråt tycka att det var det enda man var värd. Att det var ens eget fel. Det var ju jag själv som tog kontakt.
Tessan, som blev min huvudperson i boken ”14 år till salu”, var bara 14 år när hon blev våldtagen av Niklas, den snyggsnälle killen i skolan som ingen trodde något ont om. Tessan sa inget till någon. Vem skulle lyssna? Och när bästa kompisen yttrade orden ”Vi horar” kändes det inte som någon stor grej. Kroppen var ju redan så förstörd. Att hitta männen på internet var enkelt, det tog bara ett fingerknäpp. Och snart rasade Tessan – den duktiga tjejen med schyssta föräldrar och bra syskon – ner rakt i helveteshålet.
Ju fler män som tog för sig av henne desto sämre mådde hon.
Ju fler män som utnyttjade hennes kropp desto tystare blev hon.
– Vem skulle tro dig om du berättade? Du är ju bara en liten hora.
Att berätta Tessans historia högt var som att lyfta på locket till en popcornkastrull som aldrig ville sluta poppa. Pop. Pop pop. Pop pop pop. Det som vi så länge velat blunda för blev nu svidande verklighet – och att ge bort sig själv till andras våld för att det gör så ont på insidan var ett nytt fenomen.
– Det här finns inte i Sverige. Det kan inte stämma, sa en välutbildad professor till mig för tre år sedan.
Idag vet vi bättre. De här unga finns. Både tjejer och killar. I alla delar av landet. I alla samhällsklasser. Internet har blivit en ny arena och efterfrågan finns bara några knappklick bort. Det är i de tidiga tonåren vi börjar ta tag i våra liv på egen hand – och ibland blir det så fel att vi kan få men för livet. Idag vet vi att dessa trasiga unga, som utsätter sig för så skadligt sex, finns, men få pratar. Skam och skuld är en effektiv munkavle. Men varför berättar man bara inte, om det nu är så läskigt det man gör? Raderna från 17-åriga Camilla är talande. ”Man känner skuld för att man är den som initierat något, man bad om det. Att se att man var ett barn och att den vuxne alltid har ansvaret i den relationen är det svåra. Därför bär man alltid på skammen för att man är något som samhället tycker illa om. Det finns medlidande och på ytan en offersyn men i själva verket blir man äcklig och något som är smutsigt. Man blir ju en del av själva handlingen.”

Men det är aldrig för sent att laga och att plåstra om gör vi genom att fråga. Fråga kompisen hur hon eller han mår, fortsätta fråga och vara beredda på att orka med svaret (med en bra vuxens stöd).
Det arbetet måste vi börja nu – och vi alla måste hjälpas åt. Nu kan vi inte blunda längre.