Tessan var 14 år när hon började sälja sex efter en våldtäkt. Snart slutade hon ta betalt för vad männen gjorde mot henne. Idag är Tessan 25 år och har fått bra hjälp av en psykolog att lyckas sluta. Här är hennes egna ord om vägen dit:
"Jag lyckades sluta. Efter den där sista gången med mannen i Stockholm bestämde jag mig bara.Jag hade ju ändå varit ifrån det ett bra tag hemma hos Bengt och Astrid, så det där svåra första steget kändes liksom avklarat. Det här var väl mer som ett återfall. Jag berättade inte för någon att jag hade träffat honom. Då skulle nog utslussningslägenheten försvinna väldigt fort och jag skulle nog åkt tillbaka till Bengt och Astrid och alla skulle konstatera att jag inte alls var redo.
Jag hade nytt telefonnummer. Ingen visste var jag var, ingen hörde av sig. Jag behövde bara hindra mig själv från att kontakta någon. Och när jag bodde i utslussningslägenheten, då hade jag så mycket annat runt mig att fokusera på. Ofta kom jag hem runt sju på kvällen, då hade jag varit borta sen halv sju på morgonen och var trött. Ut med Alfons, duscha, äta och sova var liksom det jag orkade. Jag hade börjat stänga själv på hunddagiset och ibland var jag där först och öppnade också. Jag tog på mig mycket sådant, just för att ha något att göra. Något bra, något jag tyckte om. Om jag inte hade haft hunddagiset hade det antagligen inte gått lika bra.
Fast det var ju inte så lätt som det låter. Jag vet inte hur många gånger som jag var riktigt nära att ringa någon av männen. Jag gjorde det aldrig, men det var inte långt ifrån. Men så tänkte jag att jag inte ville kasta bort tiden som varit. Jag var trött på att bo som jag gjorde, jag ville ha tillbaka min frihet. Att sälja mig, det vore ju som att direkt kasta bort den där friheten. Jag kom ihåg hur allt var tidigare, hur maktlös jag var, hur lite jag hade att säga till om, hur lite jag vågade säga till om. Det var liksom inte värt det, jag ville inte tillbaka.
Det fanns ingen anledning att fortsätta längre.
Och så slängde jag den svarta boken.
Jag blir rädd när jag tänker på hur jag levde. Det är svårt att leva med vetskapen att jag utsatte mig själv för så mycket och dessutom inbillade mig att jag behövde det. Det är svårt att ta in, och det är lätt att lägga all skuld på sig själv. Fast jag har blivit bättre på att inte göra det. Jag vet att det fanns något bakom som gjorde att det blev som det blev. Jag var ett barn. Det är aldrig okej att göra så som männen gjorde mot mig, speciellt inte mot ett barn även om barnet själv tar alla initiativ i världen.
Jag är glad att jag lever, att jag vågade söka hjälp och ta emot den. Min psykolog Mona räddade mig, det är jag helt övertygad om. Jag är oändligt tacksam för det hon gjorde och för att Mona fortfarande finns kvar. Och så är jag lite stolt, att jag faktiskt klarade av det. Jag trodde aldrig att det skulle gå, men det gjorde det och jag har klarat mig riktigt bra trots allt."