Det började sommaren 09 då jag gav mitt nummer till en kille som sålde jordgubbar. Jag trodde aldrig att han skulle smsa tillbaka, men ett halvår senare får jag ett sms från denna kille som jag också faller lite för ju mer vi pratar. Vi börjar träffas och han blir också den som tar min oskuld. Han är tre år äldre och jag antar att det började redan där, det där med äldre killar. Från första början var jag inte fäst vid sex, det var bara en sak som jag kunde ha gemensamt med honom. Så han och jag började träffas och testa nya saker, men till slut så slutade han höra av sig - fast jag visste inte varför.
Jag sökte bekräftelse då allt gick neråt. Jag dög ju inte ens att ha sex med längre, vad duger en människa då till? Jag började prata med killar och gillade att dem skrev med mig liksom. När de bad mig om bilder blev det några, och ju mer månaderna gick, desto naknare blev det. Jag skickade till vem som helst och älskade alla som sa hur fin jag var, jag blev aldrig äcklad av något som de sa. Jag skrev med dem och de styrde över mig. Samtidigt rasade mitt psyke, vilket ledde till att jag behövde mer bekräftelse, då räcker inte bilder. Då ska det vara filmer eller träffar.
Jag känner mig smutsig att så många har sett och tagit del av min kropp, att jag gjort så mycket som jag faktiskt gjort även om de inte var inne i mig. Jag blev hotad flera gånger att om jag inte skickade mer bilder så skulle de lägga ut bilderna som de redan hade på mig. Dum som jag var skickade jag mer. Det fanns till och med dem som kunde tänka sig ge mig tio tusen för att få träffa mig. Men pengarna kändes smutsiga och allt var en stor lögn. Vem skulle betala den summan?
Jag lät killarna leva mitt liv, medan jag försökte ta mitt egna. Tur nog så visste ingen i min familj om det. Det vet de fortfarande inte.
Jag sökte hjälp hos kuratorn på skolan och genast blev det lite lite bättre. Men jag skadade mig fortfarande och bilderna samt filmerna skickades varje dag. Min kurator blev orolig att jag skulle ta livet av mig så hon kontaktade BUP. De ringde mamma och frågade om vi ville ha hjälp. Men mamma tyckte inte det var allvarligt och att vi kunde lösa det själva.
Det gjorde vi aldrig. Allting fortsatte, vardagen är det lättaste och vi tålde ingen förändring. Varför inte vara som man är van vid?
Bilderna blev fler och fler och jag skickade dem och älskade kommentarerna.
Sedan började jag gymnasiet och allt fortsatte, men då jag var riktigt deprimerad en period så kontaktade min nya kurator BUP och det blev ett möte. Både mamma och pappa hängde med, de som är skilda och hatar varandra var tvungna att sitta i samma rum. Och där skulle jag, som aldrig säger hur jag mår, sitta och prata om hur jag mår och när jag är deprimerad och hur jag gör då.
Det tog inte lång tid efter det. Då rasade hela mitt liv. Depressionerna hade tagit över och min kurator hade hjälpt mig att ta kontroll över killarna. Jag ville så gärna ha mitt liv kvar samtidigt som jag ville bort bort bort!
En dag, fick jag ett brev av min mammas nya man. På brevet stod det massa anledningar till varför jag var dålig. De som inte ens kände mig skrev olika skäl till varför jag skulle ut ur huset. I slutet stod det att de skulle kontakta kuratorn samt socialen och att de skulle placera mig i en fosterfamilj. Dagen efter åkte jag hemifrån, till min syster. Sedan dess har jag inte bott i samma hus som min mamma.
Utredningen startade i april, dagen efter jag hade fått brevet. Det blev många möten och jag visste inte hur jag skulle vara, men det visade jag aldrig utåt. Jag pratade aldrig om hur jag mådde, bara då och då kunde jag bryta ihop i skolan. Jag kämpade mig igenom början även om betygen i skolan smått rasade. Jag skaffade en pojkvän som stöttade mig och som har hjälpt mig att tänka på annat. Han vet min bakgrund och att jag känner mig smutsig. Men han ser mig inte med samma ögon som mig.
Men kampen är inte slut ännu. Det finns fortfarande dagar då jag stirrar på en vit vägg och undrar om det är livet eller om det är jag som har otur.
Jag kämpar med döden, jag ska hålla mig kvar på jorden