Jag är en 41-åring som vid 14 års ålder blev våldtagen första gången av min brors bästa vän. Det hela började egentligen med att denna kille, fem år äldre, började visa intresse för mig som person.
Jag som var mobbad i skolan och hade en mor som inte tyckte om mig och en far som i stort sett aldrig var hemma, därför tyckte jag att det var väldigt spännande att någon såg mig.
En dag dök han upp när jag var ensam hemma (han kunde räkna ut när jag var själv) och då inträffade den första våldtäkten i mitt eget hem och i mitt eget rum.
Jag var chockad, rädd och förtvivlad då jag trodde att detta var en person som tyckte jag var en människa värd att se!.
Det hela fortsatte med att han kom en gång i veckan och gjorde det han ville med mig. Jag blev sluten och tyst och skolan blev lidande, men det var aldrig någon som frågade något trots att jag fick panik så fort någon tog i mig.
Jag ansåg att det hela var mitt eget fel eftersom jag tyckte det var roligt/spännande att han såg mig och ville att jag skulle vara med när de meckade med bilar och mopeder osv..
Jag hade inget intresse av själva meckandet - men det var en äldre person som såg mig, frågade hur jag mådde osv….
Efter två års utnyttjande kände jag att nu får det vara nog så jag försökte säga att jag inte vill längre, låt mig vara. Det var inte populärt, så det hela slutade med att han drog ut mig i köket, tog fram en kniv och tryckte den mot min strupe och talade om för mig att om jag sa ett knyst till någon skulle min syster dö först, sen stod jag på tur. Jag såg i hans svarta ögon att han menade allvar.
Vecka efter försökte jag en annan strategi, så jag gick hemifrån när jag viste att klockan närmade sig 14 och han var på väg, men eftersom jag växte upp i ett litet samhälle var det inte så svårt för honom att hitta mig och det gjorde han.
Han Våldtog mig hårdare än vad han brukade, jag kände panik och tårarna bara rann. Jag fick hitta på olika historier tills jag kom hem, jag slog medvetet sönder min cykel mot en stenmur och när jag kom hem så sa jag att jag hade cyklat omkull.
Min mor blev vansinnig och talade om för mig vilken klumpig idiot jag var och att jag fick skylla mig själv och nu var det bara att gå!
Jag var förtvivlad för jag hade hoppats att hon skulle fråga vad som var fel osv, det syntes att jag inte hade cyklat omkull och en cykel blir inte mosad av en vurpa men hon valde en annan väg så jag vågade inte säga sanningen, vågade inte riskera min systers liv.
Veckan efter så blev jag våldtagen av min egen bror och jag frågade varför och han svarade, du är ju van så du är bra att träna på och du vet vad som händer om du säger något.
Jag kände att allt var mitt eget fel och att jag förtjänade det dom gjorde mot mig och det blev ju inte bättre av att kompisen kastade åt mig en 100-lapp eller ett paket cigaretter mellan varven, det fick mig att se på mig själv som en hora.
Vid 16 år började jag dricka så fort jag fick tillfälle men det var ändå ingen som reagerade, varken hemma eller i skolan.
Jag hoppade av gymnasiet och började jobba så jag kunde hyra en lägenhet i andra hand och då fortsätta med mitt destruktiva liv (tyvärr i på samma ort) så min lägenhet blev mer eller mindre en bordell och jag var i stort sett aldrig hemma och dom ifrågasatte aldrig något trots ryktena som gick.
Jag önskar idag att jag hade vågat säga något till någon eller att någon hade frågat mig om vad som var fel, vem som helst….
Jag hade nog vågat berätta om någon hade frågat och sett mig för jag blev en helt annan person efter det som händ och det märktes, jag blev tyst sluten och höll mig undan allt och alla i den mån jag kunde.
Jag flyttade till Stockholm för att jag trodde det skulle bli bättre men det enda som blev bättre var att jag inte sa något och gömde allt inom mig och låtsades att jag haft en utmärkt uppväxt, allt annat förträngde jag inom mig!
Eftersom jag la all skuld på mig själv och inte pratade med någon om det som hände mig så han jag bli 35 år innan detta kom i kapp och jag bröt ihop totalt och blev inkörd till St:Görans Psykiatriska Mottagning.
Innan jag bröt ihop totalt började jag med ett självdestruktivt beteende som innebar att jag skar mig själv och har varit inne och sytt ett gäng gånger.
Det har även hänt i vuxen ålder att jag har blivit utnyttjad, våldtagen och levt i destruktiva förhållanden och det har även lett till rättegång.
Den personen och hamna i rätten var det svåraste och tuffaste jag någonsin gjort för jag trodde inte att någon skulle tro på mig och mitt ord, jag var ju enligt mig själv “född” till hora och det var det som var meningen med mitt liv. Men det var samtidigt det bästa jag gjort, rätten trodde på mig, han blev dömd och för mig var det stora i det hela att dom trodde på MIG, inte att han blev dömd!
Det var okända människor som trodde på mitt ord och den lilla bevisning som fanns, och det gav mig en tro på mig själv och stärkte mitt självförtroende och självkänsla!
Jag ska inte påstå att allt är glömt i min hjärna och hjärta och jag har mycket att jobba med även där men det finns hopp även för MIG!
I dag 41 år och efter massa år med terapi, mediciner osv (går fortfarande i terapi) har jag insett att det är inte MIG det var/är fel på!
Tyvärr ville ingen se mig när jag behövde det och jag vågade inte öppna mig och det är nog det enda jag kan ångra, att jag inte sa något eller gav någon en ledtråd att spinna vidare på.
Idag har jag en underbar psykolog och läkare inom Psykiatriska Öppenvården och jag kan säga att jag har fått kämpa för att hitta dom, det har inte varit en lätt resa och min färd är inte över än, men jag har insett logiskt att det var inte mitt fel sen tar det längre tid att få känslorna på rätt plats!
Men jag är envis och många gånger under åren har jag varit på väg att ta mitt liv men då vinner dom andra och det kommer jag inte bjuda på!
Jag vet att det finns ett liv för mig som inte innebär ångest, oro, självskadande osv men jag måste våga reda ut allt, berätta allt som hänt och följer mig i mardrömmar, när jag känner vissa dofter och hamnar i svackor som får längtan efter döden att bli för stor!
Då ringer jag min psykolog och säger att det är kris och jag får ett extra samtal med henne, min underbara psykolog!
Med min berättelse hoppas jag att ni som råkar illa ut, vågar hitta någon att prata med och vuxna, snälla öppna ögonen, lyssna på era/andras barn!
Vi sänder ut signaler på massa olika sätt, små som stora!
Allt från att börja duscha flera gånger om dagen till att använda droger, sprit & skära sig själv eller slå på sig själv!
Pressa inte men fråga och visa att du finns och vill lyssna, att du märker att något inte stämmer & fråga flera gånger!