1, 2, 3, 4, 5 eller 6? Jag tappade räkningen om hur många de var , bara ikväll. Jag stänger ner datorn, tar på mig tre tröjor och byxor och går och lägger mig. Jag vill inte röra vid min kropp, vill inte känna mina former. Jag känner mig smutsig och utstirrad. Jag försöker tänka ut varför jag gör detta, men det är bara ett stort, svart tomrum. Inga svar.
De är mitt fel. Jag tog kontakt med någon av killarna först. Det är mitt fel. Och de är bara jag som straffas.
Jag tar fram dagboken och skriver ”jag är känner mig väldtagen, på avstånd” våldtagen genom ett nätverk, en kamera. Genom mig själv.
De är väl bara att stänga ner och säga nej för fan!?
Men då blir dom arga, dom hotar mig, dom kan hota med att komma hem till mig. Dom kan bli arga på mig…
Jag är dum i huvet. Och jag spyr på tanken att dom svinen kan visa kärlek mot en människa av kvinnliga könet. Men jag betyder ingenting. Gör jag som dom säger blir dom glada! Visar mig glädje.
Ett tack.
Jag duger inte till något annat. Dom tycker ju jag är fin, men de glömde jag någonstans på vägen. Jag är ju ful?