Jag kan inte sluta intala mig själv att allt som hänt är mitt fel.
Att de var mitt fel att jag blev våldtagen, att jag började med 'lätta' droger, att jag började sälja mig själv.
Spelar inte någon som helst roll vad min kille eller någon annan säger, att jag var vilsen, försökte hitta mig själv, sökte mig till dom som hade det svårt för att inte behöva känna mig ensam.
Jag förstår ibland inte varför jag inte sa nej eller gick där ifrån när mitt ex frågade om jag ville prova att röka på eller snorta nått vitt pulver han precis fått tag på.
Jag förstår inte varför jag, som alltid försökte övertala honom att sluta, varför jag gav upp och sa ja.
När min bästa tjejkompis frågade mig vad det var som fick mig att börja sälja mig själv så kunde jag inte svara.
Jag vet inte vad det var som fick mig att välja den vägen. Inte i början.
Senare blev det väl så eftersom att pengarna gick till droger eller att betala av det jag lånade från vänner. Men innan drogerna så vet jag inte.
Jag minns alla våldtäkter, alla möten med kunder, minns vad jag hade på mig, hur det luktade i rummet, hur han gjorde, allt finns i mitt huvud.
Och jag var övertygad varje gång jag mötte någon ny att detta skulle vara sista gången jag ser dagens ljus, att jag skulle dö där i sängen i det lilla rummet.
Men jag klarade mig varje gång.