När de hade gjort sitt fick jag alltid stanna kvar inne på toaletten en liten stund för att ingen skulle märka något utifrån. Jag spottade ut allt som gick. Både ansiktet och håret var nerkletat. Jag försökte skölja så mycket det gick med vatten. Jag tog alltid med mig parfym, så att det inte skulle lukta efteråt.
Jag satt oftast kvar där inne ett tag och grät, för allt som hade hänt och vad männen hade gjort.
Sättet de bara kastade pengarna på mig gjorde så ont och jag kände att allt var mitt fel.
När det hände tänkte jag på något annat, försökte tänka på något positivt, som på en hund.
När jag först började sälja sög jag. Jag försökte i alla fall för att ha kvar dem som kunder. Jag bara öppnade munnen och lät den komma in. Jag har fått kräkreflexer så många gånger att jag inte kommer ihåg alla.
Några av männen såg helt normala ut, som några helt vanliga främlingar på stan. Andra såg ut som värstingarna på gatan, sliskiga och perversa.
De ”snälla” tog det lite lugnare. De sa massa saker som ”jag gillar dig”, ”jag tycker synd om dig” och sånt. Det kändes bara sjukt. Jag visste att en del hade barn och familj och istället för att vara med dem är de här, med mig. De flesta var mellan 30 och 45 år tror jag, en del sa aldrig hur gamla de var.
De berättade att de hade familj. Jag frågade aldrig men de berättade det ändå.