När jag läser om personer som skadar sig själva genom sex så känner jag igen mig. Jag känner igen skammen, självhatet, äckelkänslorna, smärtan och framförallt: ensamheten. Skillnaden är att jag skadar mig genom sex med mig själv, inte med andra. Jag har varit i destruktiva relationer också, men självhatet blev för stort så det undviker jag nu. Istället har jag bara mig själv att hata och göra illa, ofta skadar jag mig så pass att det börjar blöda. Det gör alltid ont. Det är alltid tvångsmässigt. När tvången var som värst, kunde det hända många gånger om dagen. Allt kretsade kring att kunna skada mig själv om och om igen. Efteråt grät jag och hatade mig själv om möjligt ännu mer. Jag har alltid haft en destruktiv relation till sex, och för mig är det självskadande, tvångsmässigt och lugnande. Det började när jag var 14 och min dåvarande pojkvän utsatte mig för ett övergrepp. Sedan dess har jag varit livrädd för sex och närhet. Men så låter jag ändå andra, och mig själv, utsätta mig för samma övergrepp som då, jag vill inte fast jag säger inte nej. Det går inte. Det gick inte då, det går inte nu. Den fysiska och psykiska smärtan är inte lik någon annan. Jag hatar sex något oerhört och klarar knappt av att prata om det, men det fyller så mycket av min tid och mina tankar. Just nu går jag på mediciner mot tvången, och i DBT-behandling mot mitt självskadebeteende. Det är mycket bättre nu och min önskan är att kunna ha ett ”normalt”, sunt och icke destruktivt förhållande till sexualitet i framtiden. Det hade underlättat mycket i livet, för det påverkar mer än vad man tror. Och det förstör så mycket mer än vad man ser. Jag tror inte att jag är ensam om att skada mig själv på det här sättet, med sex med mig själv, det behöver inte finnas någon annan person inblandad. Om du läser det här och känner igen dig, kom ihåg att du inte är ensam, du är värdefull och du behövs, så var rädd om dig själv! Det finns hjälp att få.